Ja, jag har nu kommit i vad man kan säga vara i "dödens väntrum" Framtiden har jag bakom mig. Inte blev livet det man hoppades på. NU  kan jag inget annat än sitta här oi min fåtölj(inte ens en kontorsstol!) Jag måste ha tangentbordet i mitt knä, eftersom jag sitter så lågt ner! Under tiden som jag väntar, tittar jag på en massa TVprogram på datorn. Det finns absolut ingenting att se fram emot med glädje. Nej, glädjen finns inte mer i MITT liv. Bara hat, hat från de som en gång varuit mina nära och kära, fast de flesta nära slktingar, lever inte ens längre. De fyra barnen jag fött. känner jag inte längre, vet bara att de flesta av dem hatar mig Det enda som känns bra, och som jag är innerligt tacksam för, är att jag har förmånen att få bo i mitt eget hus, ett enkelt litet hem. Men det är MITT HEM!Behöver bara öppna en dörr så är jag ute på min altan, inget märkvärdigt alls, inget fint o flott trädäck, ingenting inglasat, inte ens vindskydd. Ändå värdesätter jag det stort! Önskar jag kunde promenera nere i trädgården också, men man kan inte få allt!

Visst vill jag leva. Tror nog de flesta vill det innerst inne. Det bara är under vissa omständigheter, man tänker, att "Nej, nu orkar jag ionte leva så¨här längre!"