I dag fyller min yngsta son år. Min stora rädsla är, att han kanske tror att jag inte bryr mig alls om honom, eftersom jag inte träffat honom detta årtusendet! Jag hoppas innerligt att han känner till alla omständigheterna till varför det har blivit så här tokigt! Under alla åren som gått, har jag hoppats att han, och hans syster skulle komma på ideén att ta bussen ut hit till deras barndomshem. Men nu har det gått så många år, så jag tror faktiskt inte jag kommer att få se mina älskade barn mer! Barn, ja de är ju vuxna nu, allihop, men de kommer för alltid att förbli mina barn!

Ja jag SKA lägga mig, tänkte bara skriva ett litet inlägg först. Jag ser knappt tangenterna här och jag snubblar med fingrarna på det i den dåliga belysningen här- Men jag är så glad och tacksam  för att mina döttrar vill chatta med mig lite då och då, och just i kväll har jag chattat med min förstfödda! Men det jag först tänkt skriva om får vänta tills i morgon, för nu  måste jag pallra mig i säng!